WOW 2025

Spenderar mycket tid i kontor.

Kontoret har:

• Ergonomi överallt: stolar, bord, belysning, tangentbord, möss
• Akustikpaneler ±0 dB
• Espresso
• AC

Har ingen avsikt att byta miljö. Det har varit mitt liv de senaste de sex åren. Stortrivs. Men alla bekvämligheter gör mig långsamt till ett lik. Förr i tiden kunde jag trycka på en knapp för att släppa loss och njuta av en utekväll. Nu känns startsträckan oändlig.

Dag 1

Iggy Pop klättrar ner från scen och interagerar med publiken, tekniker får komma ut på scen och bära upp honom igen. En magisk stämning uppstår, som när skärmen blir blå i guitar hero. Men på något vis kan jag inte ta till mig det. Magin rinner av mig som vatten på en gås.

Dag 2

Charlie XCX är ensam på scen. Scenen är tom, men ändå lyckas hon fylla ut den. Hon behöver inget mer, hon river stället. Börjar själv äntligen kunna släppa loss lite. Rev av "Apple" dansen som vi övat in. Beter mig som att jag är närvarande, och det är en förbättring mot gårdagen, men ändå är jag samtidigt någon annanstans. Fortfarande nöjd med kvällen, men den når inte full potential. Springer på en obskyr C-kändis jag följt sedan högstadiet, men sumpar chansen att prata med honom.

Dag 3

Jag ett med universum. Kan äntligen slappna av, allt faller på plats. Vi kommer hem sent, täckta av glitter. Alla levererar: Erik Lundin, The Joy, Timbuktu, Hurula, PinkPanthress, Chapelle Roan. Vid festivalens höjdpunkt lyckas vi på något vis samla hela sällskapet och moonwalka genom resten av kvällen utan att tappa bort varandra.

Det tar alltså 48h för mig att veva igång. Misstänker att min bekväma vardag gjort mig vek. Kontoret är bara ett exempel, inte roten till problemet. Hemma finns en soffa där jag har ännu färre förpliktelser. Gillar inte utvecklingen. Faller rakt in i uttrycket "Vissa män dör vid 25 års ålder, men begravs inte förens de är 75". Ge mig styrkan att återuppstå, Iggy.