Nolhaga Slott

2008 satt vi här inne och fikade efter farmors begravning. Då var allt täckt av en kritvit latex-liknande färg. Senaste året har de gjort ett hästjobb med att försöka återställa interiören till det murriga originalet. Hatten av ( ͡° ͜ʖ ͡°)_/¯🎩

Han som byggde slottet på 1800-talet lät även bygga ett till likadant på villagatan i Stockholm. Praktiskt för veckopendling. Ger honom minus för bristen på fantasi. Jag kontrar med varma mackor, oboy, och ett avsnitt Seinfeld. Lyx bortom vad en 1800-tals slottsherre kan föreställa sig. Men också fantasilöst.

Jag har cyklat eller skejtat förbi Nolhaga minst 5000 gånger från att jag började högstadiet till flytten hemifrån som 19-åring. Det är ingen överdrift, jag har räknat. Resultatet av detta är att jag inte kan fästa blicken på en enda punkt i parken utan att slås av starka minnen. Ofrivilligt.

Flera blev förvånade när jag lämnade Alingsås. Har alltid varit en liten patriot. Mitt standardsvar är att jag inte vill dö några meter från platsen där jag växte upp, utan att åtminstone att testa leva någon annanstans. Men den längre förklaringen är att alla minnen började bli jobbiga. Kändes som att jag antingen gick runt och såg spöken överallt, eller att jag själv var ett spöke som hemsökte staden. Alla minnen började bli gamla, och inga nya kom till.

2008 Flashbacks:

Den 24-växlade mountainbiken byts ut mot en rostig damcykel. Hjälmen är av. En tunn is har lagt sig över ån och vi hetsar varann att testa om den håller. John i DE-laget tvekar inte en sekund utan går direkt ut och stampar. Grunt vatten som tur är, och John vägde inte många kilon på den här tiden. Tjejer från C-laget står och smygröker bakom ishallen. Rykten diskuteras om att knarksvampen toppslätskivling ska finnas någonstans i andra änden av parken ... men ingen vet exakt var, hur den ser ut, eller att den kallas toppslätskivling. Total avsaknad av frontallob.

På våren är det Nolhaga-stafetten. Har noll koll på vem som vinner. Den riktiga utmaningen är att hälsa på tjejer från andra skolor som man sett i skolkataloger och chattat med på MSN. Vill minnas att jag hade lite mer framgång där än i stafetten, men det var marginellt.

Har inte räknat på hur många gånger jag sprungit runt parken. Men känns som det också borde vara fyrsiffrigt. Hatar konditionsträningen med 93orna i handbollen, räcker att gå för fort så får jag PTSD. ᕕ( x_x )ᕗ

Efter två år i Göteborg tycker jag ändå att Alingsås, precis som Nolhaga Slott, har återhämtat sig lite. Men fortfarande oklart om det någonsin blir en comeback.